På knä med Bono

(Tidigare publicerad i Dagen.)

1991. Vi hade vant oss vid vita flaggor, en kliniskt ren idealism och en kristen utgångspunkt som på ett sällsamt sätt harmonierade med världsligt gångbar rockmusik. Med tre bekännande ombord struntade fyrmannaboben U2 i den omstridda men egentligen omöjliga definitionen av ”kristen musik” och blandade lovsånger och psaltartexter med politik och sublimerad erotik. U2 hade inte funnit vad de sökte, men i sökandet fanns det alltid ett tilltal till en god Mästare värd att följa.

Knappt hade 80-talet klingat ut förrän U2 chockade fansen med ett distat rop från det enade Berlin – ”Achtung Baby”! Det var en ”extreme makeover” av sällan skådat slag. Den vita flaggan hade blivit ett brokigt, postmodernt collage, idealismen ironi riktad lika mycket mot U2 själva som mot omvärlden, och den kristna utgångspunkten – rymdes den överhuvud i rock’n’rollmyten som U2 sent omsider hade omfamnat?

Det var inte bara läderstället och solbrillorna som förde tankarna till syndens domäner. På uppföljaren, formexperimentet ”Zooropa” (1993), sjöng Bono att han hade slängt sin nyckel till de himmelska boningarna. Så vitt jag kunde förstå innebar detta att U2 övergett sin första kärlek. När Zooropa-turnén nådde Stockholm hälsade Adam (eller om det var Larry) pressuppbådet med djävulstecknet. På scen sminkade sig Bono till MacPhisto, en lismande Satan med röda horn i pannan.

Men allt var inte vad det syntes vara. På en konsert i Wales plockade Bono som vanligt upp en tjej på scen för en stilla dans. Hon var evangelikal kristen och började stryka bort sminket från Bonos ansikte medan hon upprepade ”vad är det du gör, vad är det du gör?” Bono frågade om hon hade läst ”The Screwtape Letters” (C. S. Lewis’ satirklassiker ”Från helvetets brevskola”). Hon nickade ”Det här är samma sak” sa Bono.

När samma bok senare skymtade i den tecknade videon till Batman-låten ”Hold Me, Thrill Me, Kiss Me, Kill Me” (1995) väcktes förhoppningar om en återgång till det gamla gudstilltalet. U2 tvekade inte att avslöja själafiendens metoder, men på albumet ”Pop” (1997) verkade det handla mer om att avslöja en Gud som slagit dövörat till eller somnat in för gott. ”Wake Up Dead Man” var Bonos vakna mardröm om en bakbunden Jesus, ironiskt kallad ”boss”.

Bönen upprepades på ”All That You Can’t Leave Behind” (2000) där U2 väckte liv i drömmen om ”Peace on earth”: ”Jesus could you take the time / To throw a drowning man a line”. Och även om frågan om Jesu makt ännu hängde i luften bekände gruppen samtidigt en tro på nådens oväntade vägar i ”Grace”: ”She travels outside of karma”. En ljusning i gudsrelationen kunde anas.

2004. U2 återerövrar titeln ”världens största band” med storslagna retroplattan “How To Dismantle An Atomic Bomb”. En kryptisk titel, men inget kryptiskt budskap. Redan i inledande ”Vertigo” slås det fast att detta är en resa utanför karma, ett nådens äventyr som börjar med att man ödmjukar sig, böjer knä (kneel). ”Your love is teaching me how / How to kneel”. Lägg märke till att även detta första steg är en process, ett lärande. Misslyckanden kommer, men då finns nåden där som ett skyddsnät.

”Blessings are not just for the ones who kneel … luckily” är slutorden i ”City Of Blinding Lights”, en sång om kärlek i en tid då individen förhärdas under trycket av media och reklam som koloniserar det offentliga rummet. Därmed inte sagt att det är egalt hur man lever, den tid man tillbringar på knä kan bidra till att förändra världen. ”I’m not easy on my knees” erkänner Bono i den tungt gungande fredsbluesen ”Love And Peace Or Else”, men viljan finns att gå från ord handling.

Detta inskärps i ”Yahweh”, den mest uppenbart ”kristna” låten från U2 på år och dag (den har redan använts som överlåtelsesång på en frikyrklig konferens). ”Take these hands / Teach them what to carry”. Jesus är inte längre bakbunden, han använder våra händer. Med den insikten följer en större förståelse för varför världen ser ut som den gör.  ”Always pain before a child is born”. Födslovåndor. Orden ringde i mina öron dagarna efter tsunamikatastrofen, då jag just fått skivan i mina händer.

Det kommer en gryning. Vad vi kan göra för världen må vara ”a drop in the ocean”, men det kommande riket manar till handling idag. Tron är alltså integrerad med idealismen, ungefär som i ”Sunday Bloody Sunday” från 1983, där fredsarbetet blir liktydigt med att leva ut segern som Jesus vann på korset. På samma sätt kan ”Yahweh” ses som en bön att få vara ett tecken för världen, en stad på berget, omöjlig att dölja:  ”Take this city / A city should be shining on a hill”.

Är U2 ett sådant tecken? Under den vita flaggans era var det många kritiker som tyckte att Bono var överdriven i sin ambition att rädda världen, att han led av Messias-komplex och blåste upp sitt ego. Kanske var den nidbilden ett av skälen bakom det ironiska ansikte U2 visade 1991-1997? Idag talar de klarspråk om både Afrika, Gud och hur det ena engagemanget följer av det andra. Detta gör dem inte till självrättfärdiga hycklare – texterna pekar ju ständigt mot närvaron av Någon att ödmjuka sig inför.

Gudstilltalet på ”How To Dismantle An Atomic Bomb” är helt klart mer harmoniskt än på de fyra föregående albumen, men samtalet med Gud var i själva verket lika intensivt när det skymdes av flimret från U2:s Zoo TV. När jag på senare år läst om texterna från den tiden har jag inte sett något enkelt avståndstagande, bara en bearbetning av samma frågor från ett annat håll, ifrågasättandets och omprövandets. Den kristna utgångspunkten har varit lika beständig som gruppens sättning, intakt sedan starten. När jag lyssnar på ”All Because Of You” kan jag ändå inte låta bli att tänka att U2 har återupplevt pånyttfödelsen.

I’m alive
I’m being born
I just arrived, I’m at the door
Of the place I started out from
And I want back inside

MATTIAS AGNESUND

Not: Jag har haft hjälp av Bill Flanagans bok ”U2 At The End Of The World”, som varmt rekommenderas för den som vill fördjupa sig i ämnet.