Lucka 17: Kalle-boll

I helgen avslutas höstens upplaga av Robinson, ur-dokusåpan som vägrar dö. Det som en gång kallades mobbnings-tv har med Paolo Roberto vid rodret fått större tonvikt vid den fysiska utmaningen, och tävlingarna har mer karaktär av idrott än kluriga gåtor. Vidare tycks man ha vinnlagt sig om att ha med relativt stabila personer för att undvika vårens situation med ständiga avhopp. Men den grundläggande förutsättningen med utröstning och det tillhörande spelet med intriger, pakter och svek är den samma. Och som vanligt verkar deltagarna inte ha fattat ett dyft av detta utan gnäller på konkurrenter som inte kör med “öppna kort” och därför inte är “värdiga vinnare”.

Ett allvarligare problem med programupplägget är att en utröstning nästan aldrig i praktiken är en utröstning längre. “Ditt äventyr är över”, säger Paolo gravallvarligt och släcker den utröstades fackla. För att i nästa klipp säga “ditt äventyr är inte över, du kan fortfarande vinna Robinson”. Och så förs den tävlande i hemlighet till en ny strand, till “flotten för de levande döda” eller någon annan form av återkval. På så sätt kan en deltagare som röstats bort två-tre gånger fortfarande vara med i leken. Man kan tycka att det är rätt sympatiskt det där, att det finns en andra chans, en möjlighet till nåd, att de andras förkastelsedom inte är sista ordet. Jag undrar ändå om inte dessa “oväntade” comebacker riskerar att underminera hela idén om en tävling. Med andra ord, Robinson förvandlas till Kalle-boll!

Kalle-boll kommer förstås från Kalle och Hobbe, där det filosofiska busfröet försöker få med sin tigerkompis i ett slags godtyckets football. Reglerna är enkla – Kalle bestämmer vad som gäller och kan införa regeländringar under spelets gång. Hobbe gör mål? Då går det ut på att göra minst antal mål. Hobbe använder framtassarna? Då är det förbjudet att ta bollen med hand. Boll förresten. Vem sa nåt om att det ingår en boll? Etc.

Nej, TV4 får allt strama upp det här om jag ska titta nästa är. Mitt tips inför avslutningen i kväll och i morgon är att alfa-hannen Daniel “återuppstår” och tar hem alltsammans. Kom ihåg var ni läste det först.

Andra bloggar om , , , ,

Lucka 16: Dagbok

Hemma efter en dag på Jonsereds herrgård där jag deltagit i ett möte om ett forskningsprojekt jag intresserat mig för. Det hela avslutades med festlig trerättersmiddag där vi fick förstklassig underhållning vid bordet av trubaduren Martin Bagge, som bjöd på Bellman, Lucidor och Burns i inlevelsefulla tolkningar. Fint, sa Bull.

Andra bloggar om , ,

Lucka 15: Götlaborg

För närvarande känner jag mig rätt trött på min hemstad. Den här mixen av politiskt samförstånd och påbjuden käckhet, trivselns tyranni. “Julstaden”, “Göteborgs(h)julet”, “evenemangsstråket” – bröd och skådespel så alla blir goa och glada. Till och med de rivaliserande fotbollsklubbarna i staden är i “allians” och förväntas dela en arena som kostar utan att smaka. Göteborg tar andan ur en. Bokstavligen.

Andra bloggar om , ,

Lucka 14: Årsbästa

I dag medverkar jag med tre skivtips på Dagens julklappslista. Mina rekommendationer är Israel Houghton, Stefan Jämtbäck och Ingmar Johánsson. Alla dessa har gjort riktigt bra album i år, men för mig har 2010 ändå i första hand varit konserternas år. Jag hoppas hinna återkomma med en sammanställning av dessa innan den här adventskalendern är slut.

Andra bloggar om , , , ,

Lucka 13: Ljuset i tunneln

Har så förtvivlat svårt att komma upp ur sängen på morgonen. Mörkret och kylan som härskar nu är väl en del av förklaringen, men mycket handlar också om mitt eget val av livsstil. Oviljan att lägga sig i vettig tid, till exempel. Eftersom min startsträcka på morgonen är så lång, två till tre timmar från det att jag bestämmer mig för att gå upp tills jag är helt klar att börja arbeta, blir det gärna så att jag inte kommer i gång ordentligt förrän sent på eftermiddagen och då gärna fortsätter in på kvällen och natten om jag känner att jag har flyt. Nästa dag får jag naturligtvis betala med än större svårigheter att komma upp.

Om jag har en tid att passa är det såklart en annan femma, då kan jag plocka fram disciplinen. Problemet är bara att det sällan krävs av mig i jobbet som doktorand, där det mesta görs framför datorn eller en bok. I dag, på luciadagen, har jag dock upplevt ett av de där sällsynta ögonblicken av klarhet, att ha gjort synliga framsteg i skrivandet. Jag vill så gärna behålla den där känslan av ett ljus i tunneln, ett mål och en mening med färden och att jag verkligen är på väg dit. Mörkret, handlingsförlamningen måste fly när ljuset triumferar och krafterna strömmar till. Ska vi komma överens om att ha det så lite oftare, sankta Lucia?

Andra bloggar om , ,

Lucka 12: Halvtid

Halvvägs genom kalendern nu, tredje advent. Bloggandet har gått lite på tomgång de senaste dagarna, tiden har inte gett inspirationen nog med utrymme. Men det kommer mera: mer om Narnia, mer om fotboll och mer om min avhandling och några andra projekt som jag har på gång. Tack alla som har kommenterat, fortsätt med det!

Andra bloggar om

Lucka 11: Persbrandt

Jag kan inte släppa detta att Mikael Persbrandt ska spela Beorn i filmatiseringen av Bilbo. Inte för att jag har något emot det direkt; jag är snarare försiktigt positiv och tycker det ska bli spännande att se hur han funkar i detta sammanhang. Det känns bara så märkligt och oväntat. Jag bläddrade igenom avsnittet om besöket i Beorns hus och kände spontant att jo, jag kan se Persbrandt säga de här replikerna, men jag kan inte riktigt föreställa mig hans ansikte på Beorns väldiga kropp.

En annan sak som blev tydlig för mig är hur rolig boken är, trots att det i bakgrunden hela tiden finns något vagt hotfullt, ett slags grimness. Det blir en formidabel utmaning, inte bara för Persbrandt utan främst för regissören Peter Jackson, att få dessa båda sidor att samsas. Med tanke på hur humorn hanterades i trilogin, med Gimli reducerad till lyteskomik, finns anledning till viss oro. Nu är det inte mindre än tretton dvärgar, vars litterära förlagor i sig är rätt lustiga … Micke P. behövs kanske som motvikt. (Oj, där använde jag visst ett smeknamn.)

Andra bloggar om , , , ,

Lucka 10: Snille och smak

Andra bloggar om , ,

Lucka 9: Vem är Aslan?

“Aslan is now following you on Twitter”, stod det i ett mejl jag fick i dag. Känns tryggt. Men vem är egentligen denne Aslan? Liam Neeson, som ger röst åt honom i Narnia-filmerna, har gett sin syn på saken i följande uttalande:

“Aslan symboliserar en Kristus-lik figur men för mig symboliserar han även Muhammed, Buddha och alla de stora andliga ledarna och profeterna genom historien. Det är vad Aslan står för, och att han är en mentorsfigur för barn – det är vad han betyder för mig.” (min översättning)

Orden har orsakat en del upprördhet bland företrädesvis kristna Narnia-fans, som vill identifiera Aslan exklusivt med Jesus. Ståndpunkten går i viss mån att härleda till C.  S.  Lewis själv; han menade bland annat att Aslan är ett möjligt svar på frågan hur Gud skulle inkarneras i en värld som Narnia. Samtidigt var han noga med att inte skriva läsaren på näsan, förvissad om att sanningen hos Kristus drar till sig människor oavsett hur den uppenbaras. Det var hans egen erfarenhet som före detta ateist med förkärlek för hednisk mytologi. Att se Kristus i Appollon, inga problem!

Så även om Neeson tycks hävda att snart sagt vilken religiös uppfattning som helst kan bakas in i lejonmanen – ett slags synkretism som kan föra tankarna till den fejkade “Tashlan” i den sista Narnia-boken – tror jag inte att Lewis skulle ha protesterat mot tanken att Aslan kan uppfattas olika av olika läsare, vilket jag tror var Neesons poäng. Själv skulle jag vilja tillägga att Aslan visserligen kan säga oss mycket som är sant om Kristus, men han är också en person i sin egen rätt, något som går utöver en parafras på Bibeln. Han är inte ett tamt lejon och kan inte stängas in bakom bokpärmar, vare sig det rör sig om helig skrift eller god litteratur.

Andra bloggar om , , , ,

Lucka 8: Bomber och granater

Om jag var kungen skulle jag inte vilja ha ett granatgevär uppkallat efter mig.