Hemma efter en dag på Jonsereds herrgård där jag deltagit i ett möte om ett forskningsprojekt jag intresserat mig för. Det hela avslutades med festlig trerättersmiddag där vi fick förstklassig underhållning vid bordet av trubaduren Martin Bagge, som bjöd på Bellman, Lucidor och Burns i inlevelsefulla tolkningar. Fint, sa Bull.
|
|||||
|
För närvarande känner jag mig rätt trött på min hemstad. Den här mixen av politiskt samförstånd och påbjuden käckhet, trivselns tyranni. “Julstaden”, “Göteborgs(h)julet”, “evenemangsstråket” – bröd och skådespel så alla blir goa och glada. Till och med de rivaliserande fotbollsklubbarna i staden är i “allians” och förväntas dela en arena som kostar utan att smaka. Göteborg tar andan ur en. Bokstavligen. I dag medverkar jag med tre skivtips på Dagens julklappslista. Mina rekommendationer är Israel Houghton, Stefan Jämtbäck och Ingmar Johánsson. Alla dessa har gjort riktigt bra album i år, men för mig har 2010 ändå i första hand varit konserternas år. Jag hoppas hinna återkomma med en sammanställning av dessa innan den här adventskalendern är slut. Har så förtvivlat svårt att komma upp ur sängen på morgonen. Mörkret och kylan som härskar nu är väl en del av förklaringen, men mycket handlar också om mitt eget val av livsstil. Oviljan att lägga sig i vettig tid, till exempel. Eftersom min startsträcka på morgonen är så lång, två till tre timmar från det att jag bestämmer mig för att gå upp tills jag är helt klar att börja arbeta, blir det gärna så att jag inte kommer i gång ordentligt förrän sent på eftermiddagen och då gärna fortsätter in på kvällen och natten om jag känner att jag har flyt. Nästa dag får jag naturligtvis betala med än större svårigheter att komma upp. Om jag har en tid att passa är det såklart en annan femma, då kan jag plocka fram disciplinen. Problemet är bara att det sällan krävs av mig i jobbet som doktorand, där det mesta görs framför datorn eller en bok. I dag, på luciadagen, har jag dock upplevt ett av de där sällsynta ögonblicken av klarhet, att ha gjort synliga framsteg i skrivandet. Jag vill så gärna behålla den där känslan av ett ljus i tunneln, ett mål och en mening med färden och att jag verkligen är på väg dit. Mörkret, handlingsförlamningen måste fly när ljuset triumferar och krafterna strömmar till. Ska vi komma överens om att ha det så lite oftare, sankta Lucia? Halvvägs genom kalendern nu, tredje advent. Bloggandet har gått lite på tomgång de senaste dagarna, tiden har inte gett inspirationen nog med utrymme. Men det kommer mera: mer om Narnia, mer om fotboll och mer om min avhandling och några andra projekt som jag har på gång. Tack alla som har kommenterat, fortsätt med det! Jag kan inte släppa detta att Mikael Persbrandt ska spela Beorn i filmatiseringen av Bilbo. Inte för att jag har något emot det direkt; jag är snarare försiktigt positiv och tycker det ska bli spännande att se hur han funkar i detta sammanhang. Det känns bara så märkligt och oväntat. Jag bläddrade igenom avsnittet om besöket i Beorns hus och kände spontant att jo, jag kan se Persbrandt säga de här replikerna, men jag kan inte riktigt föreställa mig hans ansikte på Beorns väldiga kropp. En annan sak som blev tydlig för mig är hur rolig boken är, trots att det i bakgrunden hela tiden finns något vagt hotfullt, ett slags grimness. Det blir en formidabel utmaning, inte bara för Persbrandt utan främst för regissören Peter Jackson, att få dessa båda sidor att samsas. Med tanke på hur humorn hanterades i trilogin, med Gimli reducerad till lyteskomik, finns anledning till viss oro. Nu är det inte mindre än tretton dvärgar, vars litterära förlagor i sig är rätt lustiga … Micke P. behövs kanske som motvikt. (Oj, där använde jag visst ett smeknamn.)
“Aslan symboliserar en Kristus-lik figur men för mig symboliserar han även Muhammed, Buddha och alla de stora andliga ledarna och profeterna genom historien. Det är vad Aslan står för, och att han är en mentorsfigur för barn – det är vad han betyder för mig.” (min översättning) Orden har orsakat en del upprördhet bland företrädesvis kristna Narnia-fans, som vill identifiera Aslan exklusivt med Jesus. Ståndpunkten går i viss mån att härleda till C. S. Lewis själv; han menade bland annat att Aslan är ett möjligt svar på frågan hur Gud skulle inkarneras i en värld som Narnia. Samtidigt var han noga med att inte skriva läsaren på näsan, förvissad om att sanningen hos Kristus drar till sig människor oavsett hur den uppenbaras. Det var hans egen erfarenhet som före detta ateist med förkärlek för hednisk mytologi. Att se Kristus i Appollon, inga problem! Så även om Neeson tycks hävda att snart sagt vilken religiös uppfattning som helst kan bakas in i lejonmanen – ett slags synkretism som kan föra tankarna till den fejkade “Tashlan” i den sista Narnia-boken – tror jag inte att Lewis skulle ha protesterat mot tanken att Aslan kan uppfattas olika av olika läsare, vilket jag tror var Neesons poäng. Själv skulle jag vilja tillägga att Aslan visserligen kan säga oss mycket som är sant om Kristus, men han är också en person i sin egen rätt, något som går utöver en parafras på Bibeln. Han är inte ett tamt lejon och kan inte stängas in bakom bokpärmar, vare sig det rör sig om helig skrift eller god litteratur. Om jag var kungen skulle jag inte vilja ha ett granatgevär uppkallat efter mig.
Förklaringen ligger snarare i att det blir allt färre medlemmar som behärskar instrumentet. Det ersätts ofta av pianot när det är dags att sjunga ur psalmboken, och när orgeln blivit undantag i stället för regel är det en utveckling som är svårt att vända. Det är ett kulturellt skifte utan någon bakomliggande moderniseringsagenda. Så jag tror inte riktigt på det där med att krisen för orgeln är en kris också för församlingsdemokratin. Om det jäser i pingstleden över att orgeln försvinner förstår jag inte vad som hindrar att församlingsmajoriteter reser sig och kräver tillbaka den? Kanske är det just vad “Oroad” vill uppnå, men jag undrar om intresset verkligen är så stort. Själv skulle jag välkomna en comeback för orgeln i frikyrkan, mest för att jag tycker det är ett väldigt vackert och spännande musikinstrument. En estetisk preferens alltså, men det är klart att orgeln också är en garant för att vi fortsätter sjunga de fantastiska psalmer som gör sig bäst till orgel. Men någon ödesfråga för musiklivet i församlingarna tror jag inte att det är. Om någon av läsarna ändå känner en längtan efter riktigt mustig psalmsång rekommenderar jag att gå med i den Facebook-grupp jag startat i ämnet. Vi är i skrivande stund 45 medlemmar. En ringa begynnelse på en stor folkrörelse? Vem vet? |
|||||
|
Copyright © 2012 Mattias Agnesund - All Rights Reserved |
|||||
“Aslan is now following you on Twitter”, stod det i ett mejl jag fick i dag. Känns tryggt. Men vem är egentligen denne Aslan? Liam Neeson, som ger röst åt honom i Narnia-filmerna, har gett sin syn på saken i följande
Senaste kommentarer