Alltid saknad

Vi tänker med stor saknad på vår älskade Mattias som lämnade oss 27/12 2010. Vi känner stor tacksamhet över allt han lämnade kvar. Hans oavslutade avhandling om Sven Lidman finns nu på Pingstarkivet och boken om Einar Ekberg har kommit ut i ny upplaga på Artos förlag.

Oändligt saknad

Mattias Agnesund avled den 27 december 2010.

Bloggen kommer att finnas kvar framöver för dig som vill ta del av Mattias texter.

Lucka 24: God jul!

Dags att runda av den här adventskalendern. Det blev en väldigt blandad kompott, och det har varit roligt att pröva på lite olika bloggstilar. Nu tror jag mig veta på ett ungefär hur jag ska använda bloggen, inte minst tack vare er som kommenterat och gett feedback. Lusten att skriva regelbundet har också kommit tillbaka, även om jag nog inte kommer mäkta med att skriva dagliga inlägg i fortsättningen.

Till sist: jag hintade tidigare om några projekt jag har på gång. De får förbli hemliga tills vidare. God jul!

Andra bloggar om

Bullet time – a Popical experience

“Popical”: Loney, dear with Gothenburg Symphony Orchestra
Stenhammar Hall, Gothenburg
December 3, 2010

How do you rate a life-changing experience? This was not the first five-star Loney, dear show I saw, but the emotional impact of Emil Svanängen’s outing with (parts of) the Gothenburg Symphony Orchestra leaves the rest of those concerts far behind. In fact, I’ve never felt anything remotely like this on any concert with any artist. I will try to capture something about that feeling below.

Firstly, for a high-brow setting like a concert hall, Emil’s approach seemed almost audaciously relaxed. He walked to and fro, picking up the instruments he felt like playing for the moment, interacting with the orchestra and his band, and not least with the crowd. You could hardly anticipate when a given song would start or end, or even what to expect at all. Almost unnoticably, we were brought deeper and deeper into the music, to the point where time stopped.

We all know the Matrix movies, how Neo is able to bend the flow of time so as to avoid streams of bullets aimed at him. Everything around him happens at its ordinary pace, but for Neo it’s like slow-motion. Emil Svanängen seemed to be doing something similar, supremely mastering every single note that was played or sang, as if there was all the time in the world to make the next move. Moreover, the crowd was there with him, unaffected by the time passing by in the world outside.

It was, I think, during “Under A Silent Sea” that I noticed. Emil asked the crowd to hum a high note to accompany the melody, then a few fast chord changes and that fragile yet so powerful voice: “Sing me again, make me sure you’re there.” The sound opened my heart wide. An invisible hand was performing surgery on my soul, healing heartaches, failures and disappointments. Something in me, something perfectly tangible, was cured there and then. This operation lasted all the way through the concert. Now, three weeks later, the effects are still present.

“Dear John”, that soothing lullaby, was not the last song in the set, but I would like to close this account by trying to recall how those high falsetto notes created a portal to a place beyond joy and grief and how we all entered there. What it is like to enter bullet time.

Andra bloggar om , , , , ,

Lucka 23: Paraden i köket

Inte illa bakat av en gammal man och hans assistenter!

Andra bloggar om , ,

Lucka 22: Drömmar i 23:e himlen

I dag har jag sett Göteborg i ett mer försonligt ljus. Lunch på Heaven 23 tillsammans med grabbgänget som brukar mötas strax före jul. På vägen dit passerade jag Gamla Ullevi och greps av akut allsvensk abstinens. Om lite drygt tre månader är det äntligen dags. Då ska vårsolen värma och vintern vara glömd, och Blåvitt ska ta de första stegen mot en ny storhetstid. På väg upp med glashissen till restaurangen tittade jag bort mot Delsjön och drömde om en ny arena i närhet till Kamratgården. Solen lade sin glasyr över de snövita taken på villorna i Örgryte och jag tänkte att det är ganska fint här ändå, att det går att slå världen med häpnad även med Göteborg som bas.

Det har ju funkat förut. Än i dag när jag hör Champions Leauge-hymnen får jag en fladdrande IFK-tröja på näthinnan. Blåvitt hör hemma på den nivån, det är det inte bara vi fans som tycker. I senaste Offside intervjuas danske veteranen Jesper Grønkjær, stöttepelare i just nu så framgångsrika FCK. Jag har stört mig rätt länge på hans retstickebeteende på plan, särskilt när han lurade på Erik Edman ett gult kort och avstängning i EM 2004. Men efter det här uttalandet från honom är jag beredd att förlåta: “IFK Göteborg ser jag fortfarande som den stora svenska klubben. Frågan är bara om de kan komma tillbaka. Det handlar om ekonomi.” (s. 132) Huvudet på spiken där. Dagens IFK är inte alltför täta och står redan i begrepp att plöja ner massa pengar i bygget av en ny kamratgård. En egen arena står knappast på dagordningen inom överskådlig tid. Ändå är det kanske det som är nyckeln till framgång. Att skapa en förstklassig fotbollsprodukt och själva förvalta vinsterna den genererar. Att själva styra över hur arenan används.

Pengarna finns inte nu. Frågan är om det är en godtagbar ursäkt för att inte börja drömma, skissa på och kanske till och med starta en fond för en egenägd arena i framtiden. Det gnisslar redan i samarbetet kring Gamla Ullevi. Om vissa får som de vill ligger där konstgräs inom kort, ett underlag som IFK sagt sig vägra spela på. Vad händer om det ändå blir verklighet? Flyttar vi tillbaka till Nya Ullevi? Gamla kommer hur som helst aldrig att bli mer än en halvdan kompromiss, ett omodernt svar på en svunnen tids behov. Det är dags att lämna de andra alliansklubbarna bakom sig och bli den storklubb som Europa minns.

Göteborg har inte plats för mer än ett lag i Champions League. Drömmen är stor nog för ett av oss.

http://www.gothiatowers.com/restaurang-fest/heaven-23/

Andra bloggar om , , , , , , ,

Lucka 21: Mer Narnia

“When Aslan shakes his mane / We shall have spring again.” Jag lovade att skriva lite mer om Narnia. Igår såg jag om Prins Caspian, den andra långfilmen i den serie av tre som hittills producerats. Filmen fick ett ganska svalt mottagande av både kritiker och fans när den kom ut 2008, men jag gillade den då och tycker fortfarande den är underskattad. Som filmatisering är den klart mer lyckad än den kanske mer lättillgängliga Häxan och lejonet, som följde bokens intrig mer eller mindre rakt av men ändå misslyckades med att fånga dess själ och hjärta. Hela sekvensen med Aslans avrättning och uppståndelse var väldigt fint gjord, men vi gavs aldrig någon chans att knyta an till honom före det.

I Caspian-filmen är manus en på nästan varje punkt helt omkastad version av bokintrigen, men likväl kände jag igen bokens stämning på ett helt annat sätt än i den första filmen. Allt väsentligt från boken finns representerat i filmen. Kompromisserna är mer på karaktärsplanet, där Peters äregirighet blåsts upp till enorma propositionen för att få till en intern konflikt mellan honom och Caspian. Men det finns också små fina nyanser som bidrar till att ge filmen en känsla av trohet mot landet Narnia. Som när barnen citerar versen här ovan, eller när centauren talar om hur stjärnorna står i en särskilt gynnsam konstellation.

Det är ett universum om vibrerar av liv, som låter lejonets närvaro ljuda i varje fiber av hans frånvaro.

Andra bloggar om , , ,

Lucka 20: Pilgrimen Lidman

Sedan början av 2007 har jag skrivit på min litteraturvetenskapliga doktorsavhandling, de två senaste åren som anställd doktorand vid Göteborgs universitet. Min anställning upphör nu till våren och jag försöker knyta ihop säcken. Två teorikapitel är i stora stycken klara och jag fokuserar för närvarande på det första av tre tillämpningskapitel. Tillämpningen, att sitta och närläsa och analysera primärtexterna, är det klart roligaste i avhandlingsskrivandet. Särskilt när man skriver om en så färgstark skribent som Sven Lidman. När jag nämner det namnet är det många som tror att jag syftar på idéhistorikern Sven-Eric Liedman. “Min” Lidman är i dag kanske främst ihågkommen bland äldre pingstvänner, men på senare år har han även aktualiserats som en av huvudpersonerna i Per Olov Enquists roman “Lewis resa”. Det var faktiskt den boken som först väckte mitt intresse för Sven Lidman. Då handlade det om hans ungdomsdiktning, som Enquist tar upp när han skildrar Lidmans yngre år. En annan beröringspunkt är att boktiteln “Lewis resa” anspelar på John Bunyans “Kristens resa”, den berömda allegorin. Även Lidman skrev om en allegorisk pilgrimsfärd, vilken han inkorporerade i sin serie av självbiografiska böcker 1949-1957. Det är dessa böcker, och deras koppling till den bunyanska allegorin, som jag hoppas kunna ge ny belysning i min avhandling.

Andra bloggar om , , , , , ,

Lucka 19: Nära ögat

Höll på att glömma bort dagens lucka. Har verkligen inget att skriva i dag. Jag siktar på en magnifik slutspurt i stället, ett slutvarv värdigt Edwin Moses.

Andra bloggar om

Lucka 18: Tipsdags

I dag blir det lite credd till några bloggar jag följer:

  • Andreas Ekström, kulturjournalist på Sydsvenskan, lyckas med att blogga om allt möjligt och ändå behålla en egen ton, varm och sympatisk men skarp när så krävs. Och så gillar han Jeff Porcaro, bara en sån sak.
  • Fjärde väggen heter Sofia Lilly Jönssons hemsida och blogg. Hon är musiker och musikvetare och bloggar ganska brett med kulturkritik riktad mot både kyrka och politik som centrum. Politiskt är vi på helt olika planeter, men hennes analytiska förmåga och språkliga precision är guld värd.
  • FullDelaktighet.nu har jag tipsat om förut, men tyvärr lär den inte bli irrelevant än på många år.
  • Elof bloggar solo. Spännande när Elof från Kristenunderjord och Kommuniteten Oikos startar egen blogg. Missa för allt i världen inte hans bibelläsningsguide.
    http://elof.wordpress.com/

    Andra bloggar om